Kämpat som ett svin med att få Tjabo att vilja ta apporten, och vet ni vad? Jag har lyckats! Eller rättare sagt pannkakorna lyckades... Nu kan han ha apporten och han tar den med ett ordentligt grepp på en gång! Fyfan vad glad jag blir. Jag har suttit och snörvlat och hostat, haft feber men gett mig fan på att han ska greja det och nu så fungerar det!

Lilla Moa har fått varit den "dumma" som får ta apporten och pannkaksbiten om inte Tjabohar varit tillräckligt uppmärksam, Moa njöt av varje sekund ;) Den lilla retstickan!
Moa har fått nöta apporten hon med fast då har det handlat om greppet... Hon håller den som om den skulle gå sönder närsom, så vi har kämpat med ett bättre grepp. Och lite bättre har det allt blivit.

Igår kom Sofie förbi för lite träning, kallt som fan var det. Men väldigt effektivt. Tjabo fick visa upp sin apportering. Moa fick träna på vänsterhalter och högerhalter pga av snett sättande. Moa fick även agera retsticka igen, med stor glädje följde hon med Sofie. Tristan pep och började skälla, så det fungerade allt!
När man tränar med Moa så ska man passa händerna.. Hon vill ha belöningen snabbt... Och då kan det hända att fingrarna blir lidande. Under kampen är hon tokig, om hon förmodan skulle råka släppa så gör hon allt för att få tag på kampleksaken igen och då kan så ske att något annat råkar komma i hennes väg. Lite ivrig kan man nog lugnt säga. Kanske ska sätta på henne en varningskylt framöver.. Vet att Lisa har fått sina fingrar lite röda vid 2 tillfällen... Jag ska nog inte tala om hur många gånger mina fingrar har hamnat i kläm i stundens hetta.
Alla blåmärken jag får pga att den lilla söta röda är lite oförsiktig, men inte älskar jag henne mindre för det :) Hon är min lilla tokfia.

Tjabo, ja han kan hoppa upp till ansiktet för att visa sin glädje över en belöning. Han kampar som en tok han med. Stark som fan. Vild och galen precis som jag vill ha det!

Tjabo har blivit mer av en knähund på senaste tiden, sitter man i soffan kommer han och lägger tassen på knät och tittar på en med den där underbara blicken. Hinner bara öppna munnen på glänt för att säga något så har han redan hoppat upp och lagt sig i ens knä. Otroligt att den så stor hund kan bli så liten. Han kommer alltid vara den där stora bebisen.

Nu till lite planering...
Imorrn är det träningstävling, både Moa och Tjabo ska få ställa upp. Ska bli spännande.
Den 11:e okt. så är det dags för lydnads 1:an igen för mig och Moa på Mälarö...
Sen så måste jag anmäla till några till tävlingar så vi kan ta vårt LP! För det ska vi ha innan året är slut!

  Vi vill ha en till rosett ;)