Detta inlägg blir inget roligt inlägg. Vi skickar en massa kramar och tankar till Lisa med familj.
Jag kan skatta mig lycklig som fick chansen att lära känna Eskil, för vad mer kan man säga än att det är nog en av de trevligaste, mysigaste och mest spralliga hund jag träffat. Han hade inte bara ett otroligt vackert utseende, han var ännu finare inombords. Farbror Eskil.

Kom ihåg när jag skyllde på att Moa hade lärt sig sitt pipande från "Pip-Eskil", många skratt fick vi när vi var i Gävle för tävling, Eskil var eld och lågor. Gjorde allt för att Lisa skulle ge honom en klapp, när han sprang till vittringspinnarna skuttade och flög han fram för att landa precis bland pinnarna. Han var en glädjespridare.
Vila i frid finaste Eskil.